Snövit av Jacob och Wilhelm Grimm
En klassisk saga med tidlösa inslag om svartsjuka, ondska och skönhet.I mitt skönhetstörstande hjärta dras jag till boken för de överjordiskt vackra illustrationerna. Jag blir liksom som förhäxad (av skönheten ironiskt nog) Samtidigt som den innehåller ett föråldrat och tröttsamt budskap som jag försöker särskilja mig ifrån. En vacker och god flicka hotad av annan avundsjuk kvinna räddas som sig bör av en skara trånande män.
Många av de gamla sagorna tillskriver prinsessorna egenskaper som söta, väna och goda. Prinsar och kungar som handlingskraftiga och modiga. De fula och felbefläckade får alltid vara med för att kontrastera det vackra och riktiga. Jag för därför en inre dialog med mig själv där jag inte riktigt vet om jag vill läsa denna typen av sagor för Iben. Jag måste motvilligt erkänna att jag också hyser en stor kärlek till dessa klassiker. De gav ett förtrollat skimmer över barndomen. Frågan jag alltså bör ställa mig är vad som är viktigast: att inte föra vidare en antik kvinnobild eller av nostalgiska själ återskapa magin genom Iben? Boken kommer jag att visa för den är ett konstverk i sig, och sedan när hon blir lite äldre prata om då och nu och hur synen på allt kan ändra sig genom tiden.
Visst är det bra med prinsessor, men ge mig starksköra sådana bakom glittret, godheten och självutplånandet!
/Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar