Snipp och snopp

På bokmässan Träffade vi Tony Cronstam och fick förmånen att recensera hans böcker om Snipp och Snopp. Jag måste säga att jag imponeras av dessa små finurliga figurer och böckernas mångfasetterade budskap. Inte bara tar dessa böcker bort det laddade i att samtala om våra könsdelar utan de förmedlar också djupa existentiella frågor som Vem är jag och är det okej att vara som man är? Är flickor och pojkar lika bra? osv.

 I boken Snipp och Snopp lika eller olika frågar de sig vad som skiljer pojkar och flickor. Ja vi ser ju lite olika ut men det gör ju även två flickor eller två pojkar, alla är vi olika. Vem är bäst då? Snipp och Snopp tävlar om vem som är bäst och kommer fram till att de är lika bäst.

I boken Snipp och Snopp och kalaset som växte ska Snipp ha födelsedagskalas. När de går ut med  inbjudningarna möter de alla möjliga familjekonstellationer men det är inte det som är konstigt enligt snipp och snopp. Det konstiga är bl.a. när man hänger upp en tavla med två spikar eller att ha lamporna tända på dagen när det är ljust.
Mitt favoritavsnitt är helt klart när Snipp bestämt sig för att bjuda inte bara vännerna utan även vännernas familjer och pappan säger att det är inte så vanligt att göra så. Då svara Snipp att "vanligt är ett dåligt ord iallafall om man använder det för att få någon att vara som alla andra".


 Båda böckerna avslutas med frågeställningar att tänka vidare kring exempelvis Jag vill inte kalla mig varken flicka eller pojke kan jag inte bara få vara mig själv? och Kan man ha flera familjer?

Vi har en bok till om Snipp och snopp att recensera så håll utkik på bloggen
/Mari

Barnet föräldrarna och förskolan.

Jag funderar en hel del på barnet och förskolan, jag är ju förskollärare ;-). Jag vill börja med att säga att jag tror att förskola är bra. På många platser i vårt avlånga land finns fantastisk verksamhet som gynnar barnens utveckling, både socialt, i leken och kunskapsmässigt. Jag tror att det är en viktig grund för demokratin, det börjar liksom på förskolan. Att ekonomin under lång tid har satt käppar i hjulet och att jag kan se tendens av utveckling i förskolans värld som jag är kritisk till har jag skrivit om här. Förskola är bara bra för barn när den har kvalitet!
 När bör barnen börja i förskolan då? Ja det är väldigt individuellt. De flesta börjar runt ett års ålder. Hade jag kunnat välja helt och hållet själv så hade jag sett till mitt barn, och hur trygg barnet är (anknytning). Troligtvis hade jag väntat till mitt barn var i tvåårsåldern. En del forskning säger att barn är mogna för förskolan i treårsåldern. Jag tror vi alla skulle tjäna på att utvidga föräldraförsäkringen så föräldrar har möjlighet att stanna hemma lite längre med sina små barn. Å andra sidan finns det många små ettåringar som trivs förträffligt bra i förskolan så det är inte svart eller vitt utan helt klart individuellt.

Så till min egentliga tanke med inlägget. I och med att man i Stockholm nu snart ska besluta om att barn till arbetslösa och föräldralediga ska ha rätt till (eller inte rätt till) förskola 40 timmar i veckan, vill jag dela med mig av mina tankar och känslor kring detta. Varför är frågan jag ständigt återkommer till. Varför ska barnen inte vara hemma med sin familj? Varför ska barnen ha längre arbetsdagar än många vuxna? Varför skulle en föräldraledig förälder ens vilja lämna bort sitt barn 40 timmar varje vecka? Jag tycker det är skrämmande att tron på familjen så bytt skepnad till tron på förskolan. Förskolan ska vara ett komplement till hemmet. Föräldrarna är alltid de som är viktigast för sina barn. (Undantag finns när föräldraskapet brister men det är inte det vanliga och hanteras på annat sätt.)
Jag ställer mig frågan har man gjort en barnkonsekvensanalys av detta beslut? Vad gör det med små barn, när vi vuxna väljer att placera dem långa dagar i stora barngrupper med pedagoger som förhoppningsvis är trygga för barnen men, de är inte mamma och pappa. Inser man hur mycket mer resurser som behöver tillsättas. Förskolor som ska byggas och pedagoger som ska anställas om inte detta ska medföra ännu större grupper, och därmed ett oändligt antal relationer för barnen att upprätthålla och en kaosartat vardag. Inser man att om man inte satsar mer resurser och ändå står fast vid allas rätt till förskola 40 timmar i veckan så urholkar man kvalitet för alla barn, man skapar otrygghet för barnen som i sin tur kan leda till stressade och sjuka barn.
Vi måste se till barnets perspektiv, det handlar om barnets rätt till sina föräldrar, barnets rätt till kärlek, lugn och ro, och barnets rätt till en förskola med kvalitet!

/Mari