Vem

Jag tycker så väldigt mycket om att läsa Vem-böckerna av Stina Wirsén. De har en långsamhet i sig som är så behaglig.

I Vem är ensam beskrivs det svåra i att vara ensam när man inte vill, att få ett nej ifrån en kompis och känna sig utanför. Viktigt att kunna prata om för hur gärna vi en vill att våra barn inte ska behöva uppleva detta så är ju ibland livet sådant. Boken beskriver också hur härligt det är att vara ensam när man själv väljer att vara det. Ibland kanske man behöver öva på det där, en klok person i min närhet sa en gång att våra barn behöver öva på att trivas med sig själva. Det tror jag mycket på, att den där stunden av tristess faktiskt kan leda till något positivt, till kreativitet och lek.

I Vem städar inte beskrivs veckostädningen hemma hos familjen nalle. Jag känner så väl igen mig i det. Viljan att få det överstökat och önskan om att hellre göra något annat med  familjen, detta leder ibland till frustration. Tipset att sätta på städmusik är faktiskt bra, det gör det hela lite roligare. Jag brukar också försöka intala mig att jag faktiskt vill städa istället för att det ska kännas som ett måste. Sen hjälps vi åt, vi kallar det Röj&Rama (läs mer om detta i boken" från frustration till flow med lean@home"). Vi brukar käka någon god frukt efteråt för att fira att det är färdigt.

/Mari

Pricken

Det här är en bok som funnits länge och fortfarande är den väldigt aktuell.

 Den handlar om Pricken, en liten kanin som föds olik alla sina andra familjemedlemmar. Han har nämligen prickar.

Detta väcker en hel del problem och känslor, ända till en dag då de upptäcker att det också kan vara alldeles vanligt att vara prickig.

                                     

En klok bok som tar upp det viktigaste i livet, att vara älskad och accepterad i sin familj!

/Mari

Lill-Zlatan och morbror raring

Den här boken om Ella även kallad Lill-zlatan tar upp många viktiga perspektiv. Den är normöverskridande i flera plan, både när det gäller kläder och intressen liksom kärlek till någon av samma kön.

Ellas favoritmorbror kommer hem från en resa och tillbringar mycket tid med sitt syskonbarn. En dag har morbror Tommy fått besök av Steve (hans pojkvän, outtalat). De fortsätter att umgås alla tre men Ella blir svartsjuk, en känsla som är jobbig men som dyker upp då och då i livet. Till sist visar det sig ändå att Steve är helt okej, han gillar ju dessutom att spela fotboll.
I vår version av boken finns en dvd-skiva , där läser Björn Kjellman boken i takt till att bilderna visas. Jättetrevlig att titta på som ett mellanting mellan en bok och en film.
/Mari

Om att insistera ett förlåt och ett boktips kring ämnet

Jag hör ofta vuxna säga till barn "Nu får du säga förlåt" i någon slags ambition att uppfostra. Visst vill vi att våra barn ska vara empatiska individer, måna om varandra och visa att de ångrar sig när något blivit fel. Det vill jag också, och är övertygat om att de flesta barn faktiskt är allt detta redan från början. Jag brukar däremot aldrig tvinga fram ett förlåt, varken av mina egna barn eller de barn jag arbetar med. Problemet med ett framtvingat förlåt är att det inte är förankrat i hjärtat, det är inte kopplat till ånger och de sägs ofta för att behaga någon vuxen. Jag brukar istället ta barnen i knät eller sätta mig ned, och samtala med dem. Vad var det som hände? Ser du i hans ögon att han är ledsen? Kan vi göra något för att trösta kompisen? Vad skulle kännas bra? Då får alla möjlighet att växa och ingen utlämnas till skam. Den här lilla boken kan man använda för att starta ett samtal kring varför man säger förlåt när man gjort något tokigt.

Sen tror jag faktiskt att det allra viktigaste är att som vuxen be om förlåtelse när man gjort något tokigt och förklara varför det blev som det blev. För barn gör ju som bekant som vi gör och inte som vi säger.
Mari

Om regler och en handbok för små upprorsmakare

Vi (jag) vill att barn ska växa upp till ifrågasättande individer. Att de ska våga stå upp för sin person och sin åsikt, vara källkritiska och kreativa. Ändå sätter vi upp en fasligt massa regler som vi förväntar oss att barnen ska lyda under, ifrågasätts dem upplever jag att vuxenvärlden ofta reagerar med irritation. Jag tänker att detta rimmar dåligt ihop. Jag vet skolor och familjer där de finns de mest märkliga regler och tänker att det bara är sunt om dessa ifrågasätts.

Jag blev väldigt förtjust i den här boken som uppmuntrar lite hyss mot gängse regler

Men en del regler behövs ju faktiskt, eller? Ja absolut, och jag är övertygad om att barn också är medvetna om detta. Men har man en massa regler som känns omotiverade väcker det iallafall upprorsmakaren i mig, och jag tänker att det är inte annorlunda för den som är liten. Jesper Juul skriver om att barn vill samarbeta bara de kan, och han skriver också om att använda ett personligt språk. Det vill säga det är lättare att förhålla sig till en regel som man förstår varför den finns och att den är viktig för någon. Så håll dig till de regler och normer som faktiskt är viktiga för dig och de runt om kring dig och strunta i resten ;-)

/Mari

Varför vill jag så gärna läsa för mina barn?

Jag älskar det, att plocka ihop en hel hög med böcker och krypa upp tillsammans i soffan. Att känna att nu har vi tiden för varandra, vi gör något tillsammans som vi båda tycker om. Lars H Gustavsson skrev i sin bok Växa inte lyda (som för övrigt är helt fantastisk) en uppmaning, om att ge baren tid varje dag då man som vuxen är absolut närvarande. För oss har läsningen blivit denna kvalitetstid, vi läser tillsammans varje dag. Det blir en stund för närhet och närvaro i en vardag som annars så lätt bara dundrar på.

Sen är det ju allt det där andra också. Jag vill ge mina barn det rika ordförrådet som är så viktig för att kunna uttrycka sig, göra sig förstådd, kunna argumentera för sin sak och kunna förstå andra. Jag vill ge mina barn möjlighet att utvecklas som de empatiska individer de är, kunna sätta ord på och förstå sina egna känslor och sätta sig in i hur andra känner. Jag vill att de ska behålla och utveckla sin fantasi och kreativitet just för att de är så underbara och värdefulla förmågor. Jag ser att får man med sig ett rikt språk, så är det grunden för så mycket mer, för lek, för lärande, för emotionell och personlig utveckling, för självkänsla och faktiskt också i förlängningen grunden för att kunna leva i en demokrati.

/Mari

Om boken Leni är ett sockerhjärta

Ibland vill man vara liten fast man är stor. Ibland vill man vara större än man är.

Känner ni igen er? Jag kommer ihåg när jag som barn städade undan mina leksaker för nu var jag minsann stor. (Jag ångrade mig senare).

Att vilja vara äldre eller yngre än man faktiskt är har vi nog alla drabbats av någon gång. I böckerna om Leni får vi följa med henne och pappa i en bok. Och henne, pappa och lillebror i en annan. Leni är stor kan städa och dricka kaffe, eller var det egentligen så trevligt? Leni blir liten kan inte ta på sig, fast gå på toa kan väl vissa bebisar iallafall?

Böckerna om Leni är tilltalande både i bild och text. Mitt råd blir därför att ta er tid, att beundra de fantastiska bilderna.
Mari

Böckerna om Kråke

Böckerna om Kråke läses i perioder jättemycket hemma hos oss. Detta är min personliga favorit! Böckerna tar upp olika tema och är väldigt lärorika. I Kråke målar får vi följa med Kråke och hans syskon till Målar-Märta som tar hand om barnen några dagar. Det är en kreativ, härlig och mysig miljö de vistas i. Barnen målar och vi som läsare får lära oss hur man kan blanda färger. Vi får också följa med på en skattjakt efter former, lite synd då att de inte använder de rätta matematiska begreppen för formerna men det brukar jag fixa till när jag läser boken. Något annat som jag kan reagera på är att man så ofta, även här, berömmer och då också bedömer barns konstverk. När jag säger -Å så fint!, säger jag ju också att det skulle kunna vara fult och det blir en inbyggd prestation i målandet. Jag tycker inte det behöver vara det, utan att målandet tillsammans med barn istället ska vara glädje, utlopp för fantasi, rekreation och kanske också ett sätt att bearbeta det som finns inuti en. Jag kan ändå verkligen rekommendera böckerna om Kråke och hans familj de är trevliga och lärorika. Ibland kan de kännas lite långa att läsa exempelvis vid läggning. De är dock uppdelade på ett bra sätt i små kapitel, så man kan pausa om behov finns.

Kram Mari

Om boken Prinsessan Viktoria

"Det är den bästa bok jag läst på länge" sa min man efter att ha läst denna för våra barn.

Jag är beredd att hålla med, den är fantastisk och fångar något som finns så nära och är så svårt. Att människor står utan hem är något som vi möter på promenaden genom stan, eller på väg in i mataffären. Den här boken lyfter på ett fint sätt det lilla barnets empatiska förmåga och engagemang för en medmänniska som är utsatt och i behov av medmänsklighet.

Ett hett lästips och en viktig bok för att kunna möta barnets funderingar kring varför inte alla människor har ett tryggt och varmt hem att bo i.

/Mari

Om boken Tesslas mamma vill inte

Med humor förmedlar denna boken självständighetsprocessen, alltså jag vill bestämma själv i mitt eget liv. Den beskriver också det häftiga i att kunna kompromissa. Det roliga är att i den här boken är det tvärtom än vad som det brukar vara. Det är mamma som inte vill gå hem, tvätta händerna eller gå och lägga sig. Tessla får komma på kompromisser. Tillsammans finner de lösningar som blir bra för båda!

Tjingeling /Mari

Om att jämföra barnens prestationer

Det är inte så mycket att det görs utan hur. Jag förstår mekanismen och behovet bakom. Barnen och deras framfart i livet är de stoltaste ögonblicken i våra liv och de vill vi gärna dela med hela världen. Om en bild publiceras på ett barn som t.ex. precis lärt sig gå eller krypa och  avsändaren skriver om själva händelsen som stor och magisk så känns det inte fel. Då är det det stora i att barnet just erövrat ännu en del som är det fina.

Om det däremot är prestationen och jämförelsen med andra barns utvecklingssteg som är fokuset blir jag tveksam. Det är stor skillnad på att glädjas med sitt barns bemästrande och kämpande för att hantera världen än på att jämföra och mäta dess prestationer. Kan hända att jag övertolkar och utgår från min egen känslovärld men för mig och som jag ser det skapar dessa mätningar bara otillräcklighets känslor. Vi som föräldrar blir osäkra och kanske sätter en onödig och omedveten press på barnen att prestera för att passa in i normen.  Alla har sin egen livsväg och i jämförelsen av väldigt små barns prestationer känns det i det stora hela ganska värdelöst. En del lär sig krypa sent och prata tidigt för andra är det tvärt om.

Det är ingen bedrift att sova i egen säng, sluta med blöja tidigt, aldrig ha napp eller alltid ha napp, om amningens vara eller ickevara. Hit hör inga värderingar eller prestationsjämförelser. Det rör bara barnets bästa.

/Johanna

"Ful" och "fin" litteratur

Ibland är den där kultureliten en styggelse som sprider osäkerhet och mindrevärdeskomplex bland alla läsande människor. En behöver inte älska alla böcker,  alla böcker är inte bra och välskrivna men vi tilltalas självskrivet av olika saker.

Idag när vi hanterar fragment av text i allt snabbare takt via våra kommunikationsmedel blir förmågan att kunna varva ner och fokusera på en längre text extra värdefull. Det är en magisk trollformel, att kunna läsa. Jag kan lära mig om andra människor och nya tankeresor genom att omvandla de där tecknen till konkreta landskap i mitt huvud. Är det inte en av de mest häpnadsväckande ting vi människor utvecklat och bemästrat?

Att älska att läsa, att dyrka en bok är en fantastisk färdighet oavsett om Daniella Steel, Marcel Proust, Mia Skäringer, Henrik Ibsen eller Camilla Läckberg har skrivit den. Skäms aldrig för vad ni läser, sträck på er och vara glada åt att ni fått gåvan! Oavsett vad era barn tilltalas av så läs tills ni drunknar av tristess. Det är ni som skapar förutsättningar för att de skall kunna öppna dörren till en annan värld!

/Johanna

Om stressade barn

Funderar en hel del på det här. Många vuxna som arbetar med barn blir sjukskrivna för att de vistas i en alltför stressig miljö. Vuxna går in i väggen, blir utmattade och vi diskuterar detta ständigt vilket är viktigt och bra att vi gör! Men barnen då? De vistas i samma miljöer, de har kanske inte samma krav på sig men de har andra krav på sig. Barn och utmattning hur visar det sig? Tankarna väcktes av en nära vän när vi pratade om hur en helt vanlig dag för ett barn kan se ut.

Vi vill så väl, vi  vill erbjuda aktiviteter att barnen ska få uppleva, ha roligt, trivas på förskolan och på fritiden. Men hur hittar vi forum för lugn och vila.  Barnkonventionen som snart är svensk lag skriver om barns rätt till vila och rekreation. När får barnen möjlighet till rekreation?

Är det farligt att ha tråkigt? Jag tror inte det. En klok kvinna sa att man måste lära sig trivas med sig själv. Min erfarenhet är att när vi ständigt serverar baren aktiviteter tar vi bort lite av deras kreativa förmåga, deras förmåga att leka.

Vi måste fundera över : Hur skapar vi rum för vila i vardagen? Hur ger vi barnen möjlighet att utveckla fantasi och kreativitet? Jag tror att vi måste ge baren tid, tid för vila och tid för lek i miljöer som är positiva för respektive aktivitet.

Men också hitta stunder i vardagen för gemensam vila, att läsa en bok, massage, att måla eller yoga är aktiviteter som jag tror är positiva för människor i alla åldrar. Att vistas mycket utomhus är också något som man icke ska förglömma. Ljudnivån sänks betydligt, sinnena stimuleras, vi andas frisk luft och lekmiljön är oändlig och fantastisk.

Så tänker jag, hur tänker du?

/Mari

Om att orka se sig själv i spegeln

Jag skulle ljuga om utseendet inte betyder något. Det spelar roll hur vi ser ut för vår framtid, hur vi blir bemötta och vilka slags jobb vi får. Vi bär våra varumärken utanpå. Har vi ett välvårdat och vältränat yttre utstrålar det säkerhet, karaktärsvilja och förmågan att kunna pressa sig hårt för att nå sina mål. Hur nås en inte av den pressen och detta tydliga budskap? Jag låter ofta fåfängan fara iväg med mig. Som barn av min tid förkastar jag en rad av mina yttre tillkortakommanden när det där provrumsbelysningsskenet drar som en röntgen över varje por. Men i mitt vuxna 31åriga jag så har jag numer förmågan att dra i nödbromsen. 

Min syn på mitt utseende ska aldrig få hindra mig från att leva. Jag tror inte utseendets roll någonsin kommer sakna betydelse men jag hoppas att värderingarna och fokuset kommer att förflyttas. I takt med att vi själva väljer att tänka och prata annorlunda. Precis som vi resonerar kring barnen behöver vi resonera kring oss själva.  Framhäv varandras inre kvaliteter istället för yttre prestationer. Alla bär ett vackert väsen inom sig, som vill leva, lära och älska livet. Om vi slutar att kommentera varandras kroppar och istället pratar om vad som får oss att glöda så har vi kommit en bra bit på vägen. Vi är värda att lysa! 

/Johanna

Mitt bland stjärnor, en poetiskt vacker barnbok om livets storhet

Det är en egen konstart att få till en riktigt bra barnbok. Att skriva för barn och träda in till den okonstlade och storartade värld de befinner sig i kräver både barnasinne och livsvisdom. Vissa böcker är så briljanta att de få följa med en genom livet utan att mista sitt gyllene skimmer.

Mitt bland stjärnor hamnar genast under denna kategori. En bok om livets storhet och litenhet. De enkla och vackra rimmen av Lotta Olsson ackompanjeras så skickligt av Olof Landström (illustratören av Kalles Klätterträd) bilder. En bok att ta fram för gammal och ung när vi behöver en påminnelse om livets storhet.

/Johanna

I mötet

När vi idag satt på tåget på väg hem från en liten semesterresa med familjen, satt det en mamma med sitt barn mitt emot oss. Barnet såg på mig med nyfikenhet, öppenhet och glädje, utan tillstymmelse till fördomar. Plötsligt blev jag varse hur hon såg på mig och världen, och vilken värld vi faktiskt lever i. För mina egna barn känner jag ständigt den där oron och egentligen är jag ju medveten om vad som faktiskt måste ske. Vi måste sluta tära på mänskligheten och miljön vi måste sprida kärlek till varandra och till naturen. Men i det ögonblicket stod det så klart, hur hon mötte mig som främling det är ju så jag vill att vi ska möta varandra. I respekten för varandras olikheter. I medvetenheten om varandras likheter. I klarsyntheten över att vi alla har samma värde. I strävan efter att vänskap och nyfikenheten ska spridas över världen. I övertygelsen att vi tillsammans måste ta hand om vår värld, den värld vi lever i.

Så möt dina medmänniskor, likt ett barn, med nyfikenhet, öppenhet och glädje.

/Mari

Att lära sig känna igen kroppens signaler

Hur ska jag kunna veta själv när jag behöver kissa om jag tvingas att gå och kissa på beställning varje gång vi ska gå ut?

Hur ska jag få ett sunt förhållande till mat, det vill säga sluta äta när jag är mätt, om jag ständigt trugas och tvingas att äta upp?

Hur ska jag kunna känna att jag behöver vantar när det är kallt om jag aldrig får prova att vara utan?

Nej jag tror vi måste lita mycket mer till barns kompetens, visa dem att vi tror på dem, och kan de inte idag så kan de lära sig. Att ge barnen möjlighet att lära känna sin egen kropps signaler. Det känns som vårt fartfyllda och ibland alltför stressiga liv tillintetgör tron på att barnen kan själv. Som förskollärare vet jag ju att det kan bli problematiskt om barnen inte kissat när vi går ut, med massa vinterkläder som ska av och på och kollegan som kanske lämnas ute med resten av barngruppen. Hemma kan tids-optimisten i mig själv ha gjort ett alltför tight schema, som gör att tiden för att liten ska kunna pröva och fixa själv blir för snålt tilltagen. Ändå tänker jag att vi måste leva livet så att alla får plats. Så att man får använda sin kompetens och möjlighet att utvecklas. Det får liksom ta den tid det tar!

/Mari

Duktighetssyndromet

Det väcker så mycket känslor hos mig när jag hör vuxna bedöma barn. Det görs hela tiden -ät nu upp så är du duktig, har du ritat den vad fin den är och så duktig du är, -vad duktig du är på att knyta skorna, vilken söt/cool tröja du har idag, har du lärt dig läsa nu vad duktigt....Jag vet att det görs i all välmening, en vill berömma för att bekräfta men vad gör det med barnen? När vi säger att barn är duktiga säger vi ju också att gör det på ett annat sätt så är de mindre bra. När vi säger att barnen är fina i sina kläder säger vi att ytan är det som är viktigt. Jag tror vi måste samtala mycket mer med barnen om det inre. Kände du dig glad när du ritade? Vill du berätta för mig om din teckning? Känns det bra nu när du lärt dig knyta skorna själv? Vad tänker du om att du nu kan läsa, tycker du att det känns bra? Å jag ser att du vill visa mig din nya tröja, är du stolt över den?

Härom dagen var jag ute, då hörde jag en vuxen säga till ett barn som var i affekt. -Gå och sätt dig nu så är du duktig. Min reflektion var att nu säger personen till detta barn att tryck tillbaka dina känslor av ledsenhet och besvikelse. Vad gör det med barnet när vi säger att vissa känslor är inte bra. Min önskan är istället att vi vägleder våra barn i att ta hand om alla sina känslor.

Varför är vi så attans "duktiga " på att bedöma varandra istället för att intressera oss för varandra? Jag ser ju också att det skapar ett behov hos våra medmänniskor. Hur ofta får jag inte frågan tycker du att min teckning är fin? Jag brukar svara att visst tycker jag det men det viktigaste för mig är att vi har roligt tillsammans när vi ritar/målar.

Vill du läsa mer om detta kan jag varmt rekomendera Petra Krantz Lindgrens blogg En annan du och hennes bok Med känsla för barns självkänsla.

/Mari

Vad är egentligen ett normalt mobilanvändande?

Varje notis som plingar till i telefonen får mig allt oftare att släppa det jag har för händer, oavsett om jag är inne i en het kyss, ett samtal eller en lek. Likt en Pavlovsk hund kickar betingningen in och jag måste omedelbart se vad det är som lockar. Pling, och ett glädjens rus far genom kroppen. Pling och jag kan pusta ut för att människor ännu en gång bekräftat den värld jag bygger kring mig själv. Pling,  jag har fått en oemotståndlig rabatt på något som jag inte visste jag behövde.

Jag har så svårt att hitta balansen i detta. Jag ser förstås i mitt inre hur jag disciplinerat lägger bort telefonen efter arbetets slut och hänger mig åt familjelivets varma gemenskap och göromål. Hur jag springer och promenerar ackompanjerad av fågelsång, vind och barnskratt... där jag bestämmer över mitt användande och inte tvärt om.  Min hjärna är exceptionellt dålig på att hantera många intryck och jag behöver mycket tid till att få vara i tystnad för att fungera. Ändå är det som att detta konstanta hjärnbrus skall underhållas till varje pris så jag slipper känna efter.

Jag vill inte måla fan på väggen för jag tycker samtidigt det är fantastiskt kul att försöka hänga med i denna rusande samtid. Det bekymrar mig däremot att detta lättillgängliga impulsstimuli har en sådan enorm makt över mig. Hur ska jag kunna begränsa användandet för min dotter när jag som vuxen inte kan? Vad gör det med deras sköra hjärnor som är så känsliga? Vad sänder jag ut för signaler när jag ibland låter plinget gå före när mitt barn talar till mig?

Här hemma försöker vi hålla en timmes skärmtid om dagen (surf, tv och spel). Vissa dagar blir det betydligt mer och andra dagar inte alls. Just för dottern håller vi balansen någorlunda men för oss själva är det en annan sak. Det kanske inte vore så fel med en inställning på telefonen som bara gjorde vissa appar tillgängliga för surf under en begränsad tid? Kanske är detta ständiga intrycksknarkande som gör mig så förtvivlat trött, som gör att jag njuter av när batteriet tar slut. Som längtar till ett stenåldersliv där allt handlar om överlevnad och matinskaffande...

Hur gör du, kära kloka läsare? Skulle så gärna vilja höra era tankar kring denna så hett eftertraktade balans!

/Johanna

När mammas tankar ändrade färg, en bok om hur det kan vara när en förälder blir deprimerad

På biblioteket i Falkenberg finns en hylla på barnavdelningen som heter Samtal. Där står det böcker om saker som väcker frågor och om svåra saker som kan hända här i livet.  Just där hittade jag denna boken. Jag märker att jag själv blir starkt berörd av berättelsen. Den väcker så mycket jobbiga känslor till liv. Men allt ska inte vara lätt att prata om, vi måste göra det ändå till trots för att det svider. Just därför är det så viktigt att denna typen av böcker finns eftersom det inte är så ovanligt att vi vuxna är nedstämda eller deprimerade när livet svämmar över. Det är en fin och saklig bok om något mörkt som som vi faktiskt inte pratar så mycket om. Det är så skambelagt att vara ledsen och inte orka i vuxenvärlden och barn till ledsna ska inte behöva bära det mörkret inom sig. Jag är så glad att jag hittade till den där hyllan och till denna boken så jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver hjälp med att förklara. Böcker är så bra på det sättet. Genom någon annans historia kan det ibland vara lättare att närma sig sin egen.

/Johanna

Älskade Pixieböcker

Det hela började i julas då Iben fick en helt ljuvlig Pixijulkalender av en god vän till familjen. Sedan dess förstår jag inte hur vi kunnat leva utan? De används gärna och länge av Iben själv. På kvällarna då de vuxnas ork är så slut att Pettsson firar jul känns som ett maratonlopp av ord hyllar vi de föredömligt korta historierna. Fint att själv kunna packa med sig (många) av sina favoriter till resan eller långa bil/buss turer då de inte tar någon som helst plats. Det finns alltid tid att läsa en pixibok!

/Johanna

Om att klä ett barn

Att klä sitt barn har blivit så mycket mer än att hålla barnet varmt, torrt och rent. Det har blivit ett sätt att visa vem en är som förälder. Den miljömedvetne, den stilmedvetne, den feminina, den maskulina eller den genusmedvetna föräldern. Kanske en blandning av allihop? Visst vill vi ge barnen det bästa och visst är det roligt att vara kreativ och hitta på gulliga små outfits som får oss att åååha och naawa oss. Men varför är flickkläder mindre i storlekarna än motsvarigheten på killsidan? Varför finns det ens två sidor? Varför är det så modernt att klä barnen i minivuxenkläder? Vuxenlivet smyger sig fort på ändå. Varför väljer de stora kedjorna att fortfarande ha kvar hormonstörande ämnen och icke hållbara material i sina kläder? Der är så " old fashion" att inte ta sitt klimat och kemikalieansvar! Det skadar aldrig att stanna upp och ifrågasätta sin samtid. Varför gör vi som vi gör och kan jag våga göra annorlunda? Kläder är ju något som också är väldigt kul och kreativt. Som gör att vi kan leka med roller, klä oss efter humör och favoritfärg.

Tack och lov för när barnet börjar bestämma själv, då kan det allt bli lite besvärligt för oss gamla troll men ack så roligt och härligt att få ta del av. Då är det stålmansdräkt i veckor eller tyllkjol for the win!

/ Johanna

Till alla vackra, älskande, skapande, grubblande och kämpande kvinnor på internationella kvinnodagen!

Det är Anno 2016 och vi lever i ett av världens mest jämställda land. Vi har kämpat och lidit oss hit, för självständighet, för delat föräldraansvar, för självklar plats på arbetsmarknaden, för vårt egenvärde. Ändå är det så mycket som skaver.

En borde vara tacksam... kåt, glad och tacksam. Visst får en jobba, göra karriär, träna och slipa sin tillvaro till perfektion. Men är bördan så mycket lättare att bära nu? Har inte kraven bara lagts till istället för att dras ifrån? Vi är kollegor, vänner, älskarinnor, partners, mammor, döttrar, träningsfantaster, mindfulla inredningsarkitekter och allt på samma gång dygnet runt? Inte konstigt det kokar över ibland. Ledsna ögon på selfies i ett övrigt perfekt sceneri. Löpbandet som piskar in mantrat "skynda dig, allt är utbytbart".  Det ständiga bedömandet av sig själv och av andra. Vemodet som flåsar en i nacken med kall och unken andedräkt. Den moderna människan.

Men visst finns det också en enorm värme, när livet påminner en om att vi är större än så. När vi ser varandras ledsenhet bakom leendet. När vi hittar varandra och vågar släppa in livet precis som det är. Då är allt värt det. Idag är dagen då vi köper en riktigt go maffig bakelse, skålar i något gott och delar varandras värme.

Från en stolt och rakryggad kvinna med försvinnande stort känsloregister.

/Johanna

Carlos Ruiz Zafon

Jag fick min första Zafon-bok av vänner. Jag fick Vindens skugga tillsammans med ett presentkort på böcker. Min vän som överlämnade presenten sa "Och det finns fler" med ett leende på läpparna. Så är det när man väl har börjat läsa Zafons böcker, man vill fortsätta ta del av hans världar. Jag som i vanliga fall inte är så förtjust i fantasy. Jag somnar lagom till att Frodo kommer till Brie varje gång vi försöker titta på Sagan om ringen filmerna (fast jag har läst böckerna). Jag lockas ändå av dessa böckers mystik, när man egentligen vet att detta är onaturligt och kan inte hända, men tänker tanken att kanske ändå....

Att hans triologi om de fördömda böckernas gravkammare handlar just om böcker och författarskap är ju bara det härligt. Man får dessutom lära känna den ena mer fascinerande personligheten efter den andra. Handlingarna utspelar sig i Barcelona. Man får ta del av livsöden som är tragiska men böckerna förmedlar också humor och hopp. Jag rekommenderar att man läser dem när man har mycket tid, det är synd att läsa böckerna med för många längre uppbrott då man lätt går vilse bland de olika karaktärerna då.

Marina som jag egentligen tror är en ungdomsbok är helt fristående från trilogin jag beskrev ovan. Den handlar om en fantastisk vänskap mellan två ungdomar, och hur de kommer i kontakt med en helt hårresande historia. Vill man börja med en liten kortare bok av Carlos Riuz Zafon så börja med den.

Har du några tips på fantasy, eller bara som de här, lite smått overkliga böcker?  Tipsa gärna i kommentarerna.

Mari

Johanna om misslyckad läggning och självförakt

Nyss uppstigen efter en misslyckad läggning. Alla ärkefel begicks.Tålamodet rök innan tandborstning. Liten som blev lyft av arg mamma, liten som fick tandborste i munnen mot sin vilja. Liten som hade svårt att somna och en mamma utan empati som suckar högt. En mamma som bara hade behövt förstå och krama men som inte orkade.

Att veta att jag gör fel men ändå fortsätta, att inte ta ansvar för sin egen slitenhet, att känna sig så ner i skorna misslyckad som mor. Så ska en fortsätta, bära sin skam på ryggen. Säga förlåt och gråta lite. Genomleva vargtimma. Älta allt till förbannelse. Vakna och försöka på nytt. Vill inte gömma mig för känslor som inte gärna visas i våra vackra kulisser till cyberliv. Tror det är bra att bjuda på lite vanligt jävla slitliv ibland. Jag är både mörker och ljus, en människa.

En stor kram till alla skamfilade, kämpande och älskade medmänniskor där ute. Vi är ganska fina ändå.

/Johanna

Konrad och karamellerna och Orättvist, från Olika förlag

Olika förlag ger ut böcker som utmanar traditionellt vedertagna och diskriminerande normer. Konrad och karamellerna av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund är en ny favorit här hemma, både jag och min flicka på 2.5 år tycker om den. Jag får backflash från barndommen och kan verkligen känna igen mig i Konrads känslor när hans godis är slut och storasyter har kvar godis. Jag tror detta är ett fenomen som förekommer i många familjer på lördagarna och därför är det lätt att kunna identifiera sig både med Konrad och hans storasyster. Att Konrad bär kjol tycker jag öppnar upp fantastiska möjligheter till samtal (om det behövs) kring att man får klä sig precis så som man själv vill. Att mormor är finurligt busig är också ett plus, lek över generationsgränserna är härligt! Konrad och Karamellerna är förlösande fördomsfri och kan varmt rekommenderas!

Orättvist av samma författare och illustratör beskriver andra känslor som jag tror är vanliga i barnaåren, varför får han och inte jag? Det där med att man får lov till olika saker i en familj, och även på förskolan kan kännas frustrerande orättvist. Den här boken sätter ord på de här känslorna genom karaktärerna Lillskrot och Storskrot. Genom böcker som denna ger vi barn möjligheter att tillägna sig ord för känslor och därmed också lära känna sitt eget känsloregister. Denna bok utmanar även den traditionellt vedertagna klädkoder på ett förträffligt sätt. Jag gillar den!

Trevlig läsning! Mari

Varför måste vi satsa på förskolan?

Som förskollärare så ser jag förskolan som en naturlig del i barnens skolgång, precis som resten av åren i skolan tror jag på förskolan som en mötesplats för lärande. Debatterna kring förskolan är dock många. Är förskolan verkligen bra för alla barn? Borde inte barn till arbetslösa och föräldralediga ha rätt att gå i förskolan mer än 15/h? Borde man inte satsa mer på dagmammor och vårdnadsbidrag? Finns det en övertro på förskolan? osv.

Jag tänker försöka ge min syn på det hela och framförallt tänker jag försöka ta barnperspektivet. Idag går de flesta barn på förskolan. Många barn är där måndag till fredag från morgon till kväll. Det är vi vuxna som bestämmer att barnen ska vara på förskolan under stor del av sin vakna vardagstid. Är det bra för alla barn, njae men jag är övertygad om att det skulle kunna vara en verksamhet som är fantastisk, för de allra flesta av våra barn. När nu nästan alla barn mer eller mindre går i svensk förskola är det vår skyldighet att göra den så bra som möjligt. Det är förskollärarens/arbetslaget/förskolechefs ansvar att anpassa verksamheten så att den passar hela barngruppen men för att det ska infrias så måste förutsättningarna ges. Det är på politisk nivå förutsättningarna ges. Det handlar om prioriteringar och för mig är det en självklarhet att vi måste satsa på våra barn!

Anknytningsteorin är den teori som talar emot svensk förskola som den ser ut idag. Många barn börjar förskolan när det är runt ett år gamla, då är man långt ifrån färdig/tryggt anknuten. Mamma och pappa är de primära anknytningspersonerna för de allra flesta barn och alltså de viktigaste individerna i barnets liv. Börjar man förskolan behöver dock pedagogen träda in som "vikarierande" anknytningsperson. Forskningen säger att är du inte trygg, kan du heller inte leka och lära. Därför måste vi pedagoger i förskolan svara på barnens behov av anknytning, ge dem trygghet och låta dem vara nära den pedagog som är tryggast för barnet just nu. Det sprids strömningar i dagens förskola om att vi inte skulle göra detta, att barnet istället ska knyta an till verksamheten och gruppen. Det talar direkt emot det medfödda anknytnings-sytem som barnen föds med. Svarar vi på barnets behov av anknytning ger vi också barnet möjligheter att i förskolan växa som individer, leka och lära. Svarar vi inte på barnets behov av anknytning kan det påverka barnets utveckling i extremt farlig riktning (se bland annat Susan Harts forskning om hur anknytningen hänger ihop med hjärnans utveckling). Sen ska vi givetvis aldrig knyta an till barnen, som pedagoger, för vår egen skull, vi ska uppmuntra lek och utforskande tillsammans med de andra barnen, men vi ska också bekräfta barnen i deras känslor. Att jag som liten behöver möta väldigt många andra barn och vuxna på förskolan och upprätthålla fungerande relationer med alla dessa individer är att kräva alltför mycket. Vi behöver se till så att barngruppens storlek är anpassad efter de barn som vistas i gruppen. De stora grupper som finns i förskolor idag är inte bra för våra barn!

Jag behöver som liten möta samma trygga välkomnande pedagoger varje dag jag anländer till förskolan. Som möter mig så som just jag behöver bli bemött, just den här dagen. Att på detta sätt svara på alla barns behov kräver resurser, det kräver kompetent personal som har möjlighet att reflektera över verksamheten, barnens vardag på förskolan. Det kräver att man har personal som är känd för barnen, som kan rycka in och arbeta, när det är någon i arbetslaget som av någon anledning inte är på plats.

Som förälder är det du som vet bäst vad just ditt barn har för behov, förskolans läroplan är tydlig, du kan påverka verksamhetens innehåll, så lägg dig i, intressera dig för, tyck till om ditt barns vardag på förskolan! I samråd med kompetenta pedagoger så kan vi forma en toppenmiljö för våra barn att vistas i.

Sammanfattningsvis, svensk förskola har utvecklats jättemycket under de senaste decennierna. Från att alla barn ska göra samma saker, kissa på samma tid, och äta det som serveras, är förskolan som jag ser den mycket mer individanpassad. Vi har en annan barnsyn där vi ser barn som kompetenta och fullt kapabla att styra över sin vardag. Jag ser det som vårt största uppdrag att i förskolan ge barnen möjlighet att utveckla sina sociala förmågor, att fungera i grupp, att kunna leka och lära tillsammans, att bli demokratiska individer, att svara upp på barnens nyfikenhet, vetgirighet och lust att lära. Detta gör man bäst tillsammans med andra barn. Därför tror jag på förskolan som en plats för utveckling och lärande och därför måste vi satsa på förskolan! När man som idag pratar om att inte ens kunna garantera våra barns säkerhet på en del förskolor, är man på milsvitt avstånd från den förskola som jag menar att vi vill att våra barn ska få ta del av. En förskola med trygga barn där utveckling, och lustfyllt lärande stor i fokus, som är en inkörsport och ger en stark grund att stå på inför resten av skolåren.  Vi måste gå samman och stå upp för våra barn, Vi måste satsa på svensk förskola!

/Mari

Rida ryggen, en bok från Nära Förlag

Rida ryggen från Nära förlag är en bok om hur det lilla barnet upptäcker världen utan att för den sakens skull fysiskt lämnar sin trygga vuxenmänniska. Hela boken utstrålar det där stora och hissnande fina med att få vara nära sitt barn och upptäcka världen på nytt tillsammans.
Den gav sådana varma känslor hos både mig och min dotter. Låna på biblioteket, köp eller ge i present. Detta är en bok som en vill ha nära sig.

/Johanna

Salig blandning av Renée Voltaire

Detta är en kokbok som jag hittar inspiration i. Kan bli lite kritisk av naturen när det är ett helt koncept man ska köpa. Detta då hon också har mycket av ingredienserna som anges i recepten i sin serie och de i sin tur är ganska dyra. Det jag gillar med boken är att den sätter igång något hos mig, en vilja att äta nyttigt, rent och energirikt. Boken innehåller faktaavsnitt, kombinerat med personliga berättelser och recept, detta tilltalar mig. Jag använder den som inspiration byter ut ingredienser efter vad jag har hemma.

Här har jag gjort hennes björnbärsbollar på mitt eget lilla vis:

2dl cashewnötter

½ dl frusna blåbär

½ fairtraide banan

5 torkade fikon blötlagda ca en halvtimme med stjälken avklippts 

1 tsk raw acai 

allt mixas

Jag valde att rulla bollarna i tre olika varianter, hampafrön, kokos och blåbärspulver.

Mums! 

/Mari