Ännu en gång blev det mitt barn som fick ta konsekvensen av mitt sätt att hantera vardagen. Jag arbetar med människor som lider av demens. En grupp som kräver mycket närvaro, tålamod och kärlek. Vissa dagar är mer krävande än andra och igår var en sådan dag. När jag således kom hem till mitt barn som jag varit ifrån i tio timmar var jag slut som artist. Mitt barn som alltså inte varit nära mig och kämpat med att vara stor och självständig på förskolan en hel dag behöver få vara liten, gråta och tanka mamma.
Det hon får är en överkörd grävling. Hon gråter och jag gråter inombords och bläddrar igenom alla föräldraskapsböcker i huvudet för att hitta rätt sätt att hantera situationen utan att tappa förståndet totalt. Då slår det mig att det är hela livssituationen det är fel på. Att man inte kan kräva av vare sig barnet eller den vuxne att gå hela ur situationen. Det känns inte rätt att ens barn ska klara att vara ifrån en så länge och sedan bli krävd på "bra" uppförande och medgörlighet. Hur många tusentals liknande scenarior utspelar sig varje dag i hallar där familjer rasar ihop av tyngden av sig själva? Hur mycket tunga stenar drar vi inte runt på i våra hjärtan genom arbetsdagen?
Det är inte barnen som ska anpassas in i samhället det är samhället som ska anpassas runt barnen!
/Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar