Jag tycker mig se att medelklassen och överklassen nått till den punkt då det mesta är inom räckhåll. Vi kan köpa det vi är sugna på i mataffären, resa om vi sparar lite, köpa de sakerna som lockar. Det är svårt att stoppa de begären när vi inte ser en anledning att försaka dem. Varför ska vi avstå när vi har råd och vill? I vår familj har vi just nu inte ekonomiskt utrymme att resa utomlands, renovera och konsumera överdrivet, därför är det inte så svårt för oss att avstå. Men om denna situation skulle ändras så är det svårt att inte haka på den "uppgradering" som bättre ekonomi ger. Precis som det är svårt att vara återhållsam när det gäller kosten eftersom allt en är sugen på finns så nära till hands.
Spontant känner den prylgalna sidan i mig att jag vill sätta nya pengar i rullning för en massa härliga saker och jag tycker uppriktigt synd om mig själv när jag inte kan handla. Det behovet är det första som dyker upp sedan kommer tankar om mer tid till mitt barn, mer pengar till välgörenhet, bättre miljö för kommande generationer. Jag gör jag sällan något åt köplustan men den finns där det vill jag vara ärlig med.
Det kräver en enorm attitydförändring och brytande av beteendemönster för att nå kärnan. Är vi ens villiga att orka genomgå det förändringsarbetet? Nu pratar jag om vi som har det mesta och vill ha mer...
/ Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar