Varje notis som plingar till i telefonen får mig allt oftare att släppa det jag har för händer, oavsett om jag är inne i en het kyss, ett samtal eller en lek. Likt en Pavlovsk hund kickar betingningen in och jag måste omedelbart se vad det är som lockar. Pling, och ett glädjens rus far genom kroppen. Pling och jag kan pusta ut för att människor ännu en gång bekräftat den värld jag bygger kring mig själv. Pling, jag har fått en oemotståndlig rabatt på något som jag inte visste jag behövde.
Jag har så svårt att hitta balansen i detta. Jag ser förstås i mitt inre hur jag disciplinerat lägger bort telefonen efter arbetets slut och hänger mig åt familjelivets varma gemenskap och göromål. Hur jag springer och promenerar ackompanjerad av fågelsång, vind och barnskratt... där jag bestämmer över mitt användande och inte tvärt om. Min hjärna är exceptionellt dålig på att hantera många intryck och jag behöver mycket tid till att få vara i tystnad för att fungera. Ändå är det som att detta konstanta hjärnbrus skall underhållas till varje pris så jag slipper känna efter.
Jag vill inte måla fan på väggen för jag tycker samtidigt det är fantastiskt kul att försöka hänga med i denna rusande samtid. Det bekymrar mig däremot att detta lättillgängliga impulsstimuli har en sådan enorm makt över mig. Hur ska jag kunna begränsa användandet för min dotter när jag som vuxen inte kan? Vad gör det med deras sköra hjärnor som är så känsliga? Vad sänder jag ut för signaler när jag ibland låter plinget gå före när mitt barn talar till mig?
Här hemma försöker vi hålla en timmes skärmtid om dagen (surf, tv och spel). Vissa dagar blir det betydligt mer och andra dagar inte alls. Just för dottern håller vi balansen någorlunda men för oss själva är det en annan sak. Det kanske inte vore så fel med en inställning på telefonen som bara gjorde vissa appar tillgängliga för surf under en begränsad tid? Kanske är detta ständiga intrycksknarkande som gör mig så förtvivlat trött, som gör att jag njuter av när batteriet tar slut. Som längtar till ett stenåldersliv där allt handlar om överlevnad och matinskaffande...
Hur gör du, kära kloka läsare? Skulle så gärna vilja höra era tankar kring denna så hett eftertraktade balans!
/Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar