Tänkte att jag skulle dela med mig av efterklokhet kring min första tid som mamma.
När jag väntade Iben (hon är 2,5 år nu) så kände jag mig som meningen med livet. En frodig kvinna med växande attribut åt alla håll. Omgivningen var snäll, sa att jag var fin och kom med små välmenande råd. Så kom hon och allt var som på film. Jag var så våldsamt lejoninneförälskad i min lilla bebis. Av någon outgrundlig anledning så trodde jag att omgivningen krävde att jag skulle fortsätta vara den jag alltid varit. Jag som vandrat över glödande kol, givit liv och förvildats av moderskapets instinkter. Det går inte att bagatellisera en bebis och en mammas tillblivelse. Varför gjorde jag det då? Kände mig till besvär inför mina vänner som inte har barn. Ängslades ibland mer för omgivningen än att bara följa mitt lilla barns signaler?
För att jag inte visste bättre helt enkelt. För att jag inte hade verktygen till att bygga en koja runt mig och Iben just då. Det var bara att förlåta sig själv. Jag är fortfarande en ganska skör och osäker mamma. Men jag är också så rackarns mycket bättre på att lyssna på min emotionella intuition. Den är grym! Jag vet var jag står och vad jag tycker är rätt sen gör inte livet det så lätt att följa det jämt. Men om jag fick gå tillbaka och hålla mig själv i handen genom min tillblivelse som mor skulle jag ge mig följande råd:
Du har precis blivit mamma, inget är viktigare än det. Alla andra i ditt liv vet det. Du kommer tillbaka till dem sen men nu är det bara du och din bebis.
Låt inte mammamaffian säga till dig vad som är rätt och fel, ja inte ens BVC om dina val inte passar den stora massans. Känns det rätt i hjärtat är det rätt!
Välj dina bundsförvanter och hämta kraft och stöd i dem.
Gör det enkelt för dig. Bebis/barnliv kräver enkla, praktiska och bekväma lösningar.
Från en skör, operfekt men ack så älskande mamma / Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar