Det väcker så mycket känslor hos mig när jag hör vuxna bedöma barn. Det görs hela tiden -ät nu upp så är du duktig, har du ritat den vad fin den är och så duktig du är, -vad duktig du är på att knyta skorna, vilken söt/cool tröja du har idag, har du lärt dig läsa nu vad duktigt....Jag vet att det görs i all välmening, en vill berömma för att bekräfta men vad gör det med barnen? När vi säger att barn är duktiga säger vi ju också att gör det på ett annat sätt så är de mindre bra. När vi säger att barnen är fina i sina kläder säger vi att ytan är det som är viktigt. Jag tror vi måste samtala mycket mer med barnen om det inre. Kände du dig glad när du ritade? Vill du berätta för mig om din teckning? Känns det bra nu när du lärt dig knyta skorna själv? Vad tänker du om att du nu kan läsa, tycker du att det känns bra? Å jag ser att du vill visa mig din nya tröja, är du stolt över den?
Härom dagen var jag ute, då hörde jag en vuxen säga till ett barn som var i affekt. -Gå och sätt dig nu så är du duktig. Min reflektion var att nu säger personen till detta barn att tryck tillbaka dina känslor av ledsenhet och besvikelse. Vad gör det med barnet när vi säger att vissa känslor är inte bra. Min önskan är istället att vi vägleder våra barn i att ta hand om alla sina känslor.
Varför är vi så attans "duktiga " på att bedöma varandra istället för att intressera oss för varandra? Jag ser ju också att det skapar ett behov hos våra medmänniskor. Hur ofta får jag inte frågan tycker du att min teckning är fin? Jag brukar svara att visst tycker jag det men det viktigaste för mig är att vi har roligt tillsammans när vi ritar/målar.
Vill du läsa mer om detta kan jag varmt rekomendera Petra Krantz Lindgrens blogg En annan du och hennes bok Med känsla för barns självkänsla.
/Mari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar