Jag hör ofta vuxna säga till barn "Nu får du säga förlåt" i någon slags ambition att uppfostra. Visst vill vi att våra barn ska vara empatiska individer, måna om varandra och visa att de ångrar sig när något blivit fel. Det vill jag också, och är övertygat om att de flesta barn faktiskt är allt detta redan från början. Jag brukar däremot aldrig tvinga fram ett förlåt, varken av mina egna barn eller de barn jag arbetar med. Problemet med ett framtvingat förlåt är att det inte är förankrat i hjärtat, det är inte kopplat till ånger och de sägs ofta för att behaga någon vuxen. Jag brukar istället ta barnen i knät eller sätta mig ned, och samtala med dem. Vad var det som hände? Ser du i hans ögon att han är ledsen? Kan vi göra något för att trösta kompisen? Vad skulle kännas bra? Då får alla möjlighet att växa och ingen utlämnas till skam. Den här lilla boken kan man använda för att starta ett samtal kring varför man säger förlåt när man gjort något tokigt.
Sen tror jag faktiskt att det allra viktigaste är att som vuxen be om förlåtelse när man gjort något tokigt och förklara varför det blev som det blev. För barn gör ju som bekant som vi gör och inte som vi säger.
Mari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar