Till alla vackra, älskande, skapande, grubblande och kämpande kvinnor på internationella kvinnodagen!

Det är Anno 2016 och vi lever i ett av världens mest jämställda land. Vi har kämpat och lidit oss hit, för självständighet, för delat föräldraansvar, för självklar plats på arbetsmarknaden, för vårt egenvärde. Ändå är det så mycket som skaver.

En borde vara tacksam... kåt, glad och tacksam. Visst får en jobba, göra karriär, träna och slipa sin tillvaro till perfektion. Men är bördan så mycket lättare att bära nu? Har inte kraven bara lagts till istället för att dras ifrån? Vi är kollegor, vänner, älskarinnor, partners, mammor, döttrar, träningsfantaster, mindfulla inredningsarkitekter och allt på samma gång dygnet runt? Inte konstigt det kokar över ibland. Ledsna ögon på selfies i ett övrigt perfekt sceneri. Löpbandet som piskar in mantrat "skynda dig, allt är utbytbart".  Det ständiga bedömandet av sig själv och av andra. Vemodet som flåsar en i nacken med kall och unken andedräkt. Den moderna människan.

Men visst finns det också en enorm värme, när livet påminner en om att vi är större än så. När vi ser varandras ledsenhet bakom leendet. När vi hittar varandra och vågar släppa in livet precis som det är. Då är allt värt det. Idag är dagen då vi köper en riktigt go maffig bakelse, skålar i något gott och delar varandras värme.

Från en stolt och rakryggad kvinna med försvinnande stort känsloregister.

/Johanna